French 1600-1682 Claude Lorrain Galleries In Rome, not until the mid-17th century were landscapes deemed fit for serious painting. Northern Europeans, such as the Germans Elsheimer and Brill, had made such views pre-eminent in some of their paintings (as well as Da Vinci in his private drawings or Baldassarre Peruzzi in his decorative frescoes of vedute); but not until Annibale Carracci and his pupil Domenichino do we see landscape become the focus of a canvas by a major Italian artist. Even with the latter two, as with Lorrain, the stated themes of the paintings were mythic or religious. Landscape as a subject was distinctly unclassical and secular. The former quality was not consonant with Renaissance art, which boasted its rivalry with the work of the ancients. The second quality had less public patronage in Counter-Reformation Rome, which prized subjects worthy of "high painting," typically religious or mythic scenes. Pure landscape, like pure still-life or genre painting, reflected an aesthetic viewpoint regarded as lacking in moral seriousness. Rome, the theological and philosophical center of 17th century Italian art, was not quite ready for such a break with tradition. In this matter of the importance of landscape, Lorrain was prescient. Living in a pre-Romantic era, he did not depict those uninhabited panoramas that were to be esteemed in later centuries, such as with Salvatore Rosa. He painted a pastoral world of fields and valleys not distant from castles and towns. If the ocean horizon is represented, it is from the setting of a busy port. Perhaps to feed the public need for paintings with noble themes, his pictures include demigods, heroes and saints, even though his abundant drawings and sketchbooks prove that he was more interested in scenography. Lorrain was described as kind to his pupils and hard-working; keenly observant, but an unlettered man until his death. The painter Joachim von Sandrart is an authority for Claude's life (Academia Artis Pictoriae, 1683); Baldinucci, who obtained information from some of Claude's immediate survivors, relates various incidents to a different effect (Notizie dei professoni del disegno). John Constable described Claude Lorrain as "the most perfect landscape painter the world ever saw", and declared that in Claude??s landscape "all is lovely ?C all amiable ?C all is amenity and repose; the calm sunshine of the heart"  Related Paintings of Claude Lorrain :. | The Finding of the Infant Moses (mk17) | Landscape with Noli Me Tangere Scene | Landscape with Figures Before (mk17) | Trees,Figures,and sheep (mk17) | Landscape with Dancing Satyrs and Nymphs |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Victor-Jules Genisson
painted Interior of Westminster Abbey in 1851
James webb
1825-1895